teosmamma

 Nu kommer jag publicera bilder jag ALDRIG trodde jag skulle dela med mig av. En del bilder visar kanske mer än ni vill se men då får ni väl bläddra vidare. Innan jag fick Teo var min mage SMALL och FIN. Gick upp ca 30 kg när jag väntade honom. Efter gick jag knappt ner något och när jag väntade Thea gick jag bara upp 8 kg visserligen men magen vägrade försvinna. Bestämde mig rätt tidigt att en operation med att ta bort allt överflödigt på magen om de så fick ske ur egen kassa med pengar. Kollade upp vad de skulle kosta, kliniker, bilder. Sökte ofta på information om bukoperation. Men suget efter ett tredje barn fanns där. Innan operationen skulle ske skulle barnfrågan va klar. Åren gick och bukoperationen vart bara mer och mer intressant. 2013 var jag till vårdcentralen och dem skickade remiss ang att få en genom dem. Fick av slag då mitt bmi var för högt. Där och då bestämde jag mig för att denna operation skulle bara ske. Började med lchf och kilona försvann och även cm på kroppen ramla av mig. Mycket blod, svett och tårar var de på vägen men jag hade ett mål och de skulle ja bara nå. En dag kände jag på mig att det var något som inte stämde. Även att jag vet hur barn blir till och att jag inte var skyddad så trodde jag aldrig att ett tredje barn skulle flytta in i min mage. Men ett plus fanns på stickan och en liten Ted hade bosatt sig hos oss. Med väldigt blandade känslor. Jag ville så gärna ha ett barn till men när man väl var där så visste jag inte om det var de jag ville. Med mycket disskutioner fram och tillbaka ang bebis och min operation så kom äntligen Ted till värden och min resa till min operation började igen.

Man får SKÄMMAS att man tillät sig att se ut så här. 110 kg. Men sanningen är den att efter 3 barn så såg min kropp ut så här och de va nu min väg till operationen började igen. Under graviditeten med Ted mådde ja super illa och väldigt dåligt i psyket så åt de ja kunde på grund av illa måendet men nu började jag med lchf igen Juli-15. Och lätt var det inte. Mycket blod, svett och en jävla massa tårar va de. Promenerade så ofta jag fick tid och började sakta springa. Tränade ibland på gymmet. Målet skulle jag bara nå.I slutet av Augusti/början av september -16 var jag med Teo till vårdcentralen och tog då upp frågan ang bukoperation och läkaren lovade att skicka en remiss men hade 2 ynka jäkla kilon kvar för att vara i mål 70 kg och inom godkänd bmi gräns trodde han att det skulle ge avslag så jag var beredd på det. Väntan var jäkligt lång efter det där brevet om hur det skulle bli. Den  26 September kom de där brevet från landstinget ÄNTLIGEN ner i lådan. Jag skulle få en tid att få träffa en sjuksköterska för bedömning av operation. Tårarna  bara spruta av lycka att bara få komma ditt gav mig en rejäl jävla knuff att fortsätta mot mitt mål. Den 30 September damp en läkartid ner i brevlådan. Nu var det på verkligen på riktigt. I början av okt begav vi oss mot US i Linköping. Nerverna låg verkligen på utsidan och jag trodde verkligen att det skulle bli ett nej. Kände att det var bättre att vara inställd på att det skulle gå åt helvete än att gå med falska förhoppningar. Sjuksköterskan jag träffade var jättetrevlig och tog lite kort och vi pratade lite. Hon trodde att läkaren skulle säga ja till operationen så hon började skriva en operations journal. Hon skulle träffa läkaren senare under dagen och diskutera mitt ärende så skulle hon höra av sig.
Den väntan att få höra något va den längsta väntan någonsin. Den 27 Oktober dimper det ner ett mail att jag blivit GODKÄND och att operationen skulle ske i februari/mars beroende på kön. Fy fan vilken lycka det var. Äntligen hade jag nått mitt mål som jag strävat efter så länge. En dag i December ringer dem från US I Linköping och berättar att jag kan få min operation redan i Januari v.4 om jag kan tänka mig att opereras i Motala. Så den 30 December var jag på läkarbesök inför operationen med mindre lycka. Där och då berätta dem att tyvärr hade min operations tid gått till en annan men dem skulle ringa i början av Januari och berätta om jag skulle få en tid v.4 eller om det skulle bli senare. Dagarna gick och äntligen kom den dagen då dem ringde om vilken dag det skulle ske. Tyvärr skulle jag inte få en tid v.4 utan fick vänta till 28 Februari. Usch va ledsen jag vart. Men samtidigt kände jag att tills dess skulle de gå fort och hade jag väntat så här länge så kunde jag vänta 1,5 månad till. När vi hade lagt på så dröjde de ett par timmar så ringde dem igen. Då hade dem fått ett återbud så redan den 23 Januari skulle min operation ske. Då hoppade mitt hjärta ur kroppen av lycka. Kl 7 på morgonen skulle vi befinna oss på lasarettet i Motala.

En bild på magen 8 veckor EFTER operationen. När magen har läckt och jag kan börja träna igen så kommer magen bli super. När jag känner mig redo var det ok att börja träna men efter 3-4 månader ska de va så pass läckt vid magmusklerna så jag väntar nog till efter semestern innan jag går tillbaka till gymmet. Har provat att börja promenera men överansträngde mig direkt. Så nu försöker jag bara få vardagen hemma med familjen och jobbet att fungera. Promenader få komma längre fram. Vågen väger idag in på 70 kg. På 6 månaders återbesöket hoppas jag att jag väger 65 kg men inget jag strävar jätte hårt inför. Just nu mår kroppen skit för att jag inte kan träna och då äter jag istället, allt jag kommer åt i kyl/frys/skafferi. Det gör att jag mår ännu mer dåligt i psyket. Så just nu är de en berg och dalbana med maten, kroppen, vikten, psyket.