Ibland när dem bråkar och INTE lyssnar för 5 öre så undrar man, i alla falla jag vad man gjort/gör för fel. För vad man än säger eller gör så gör ni precis mottsatsen. Ibland eller just nu i en period har ni varit förjävliga (rent ut sagt).
Så fort dem sett varandra har dem spottat, slagits, dragit i kläder och håret, kallat varandra för både de ena och andra, sagt och gjort grejer mot Janne och mig. Ibland blir man helt fundersam vart våra barn tagit vägen. Ibland när man kommer för att hämta Teo i skolan har man fått heta både de ena och de andra och han skiter i allt och bara är rent ut sagt ett monster. Dryg och uppkäftig som bara den. Men samtidigt är de väl en fas dem ska gå igenom. Men som mamma och stå på sidan om och försöka tala om vad som är  rätt och fel och man bara får ``skit´´ kastat på sig tillbaka, de är inte lätt. Thea har haft en period då bara pappa duger. Visst har hon de fortfarande men inte i samma mängd. På morgonen när hon vaknar är hon jättegullig, Janne går till jobbet och barnet blir ett monster. Gör precis mottsatsen mot vad jag säger. Kommer till förskolan och hon blir såååå trevlig och glad. Hämtar henne efter 5 timmar och hon blir ett monster mot mig. Sen kör hon sin still med gap, skrik, dryg, uppkäftig, gör allt i mottsatts till vad jag säger tills Janne kliver innanför dörren. Då blir hon som ett litet lamm. Teo han bara skriker, slår och gapar på mig. Kör med sin  dryga attityd mot mig och struntar fullkomligt i vad jag säger. Så fort han ser sin syster så slåss han. Försökt att prata med honom flera ggr för att se om det är något vi kan hjälpa honom med, om det är något en annan gör som han tycker är fel. Men de är som att prata med en väg.
Som mamma ska man då stå på sidan om allt detta och försöka göra rätt och fel i situationen. Till råga på detta så växer en ny familjemedlem och mina krafter är inte som förut.

Det har varit ett rent helvete rent ut sagt. Dem har verkligen lyckats att trycka ner sin mamma och jag har känt mig sååå värdelös.

 

När vi väntade Thea så var Teo bara året. Kommer i håg det så väl, hur han ``handskades´´ med livet. De var precis samma sak då. Jag vart knäckt av hur han var.

Samma sak nu kan jag känna.  Båda barnen känner på sig att jag är trött och inte har samma ork och lust som jag haft. Dem känner ju på sig att det är en stor förändring på väg. Men för ca 14 dagar sen från ingenstans vändes livet upp och ner.

Nu är dem hur gulliga som helst mot varandra och även mot mig och Janne. Visst bråkar dem. De gör syskon. Men inte alls som förut. Nu kan man göra saker tillsammans utan att vi ska bli ovänner. Så något rätt som förälder har man väl gjort. Kan man ju hoppas i alla fall.